En sak som snabbt blir aktuell under en högst frivillig kurs som den i IKT och lärande som jag just nu läser är om man (KTH) når fram till "rätt" studenter.
Personligen kan jag tycka att det ju aldrig kan vara fel att blivande lärare och verksamma lärare lär sig om diverse verktyg (för att slippa göra en grndlig beskrivning av kursen) - även om det naturligtvis blir så att de som läser en kurs som denna på sin fritid, på sommaren, är de som redan är intresserade.
Hur gör man/vi för att nå alla som tvärtom är misstänksamma, för att inte säga negativa?
För några veckor sedan dinerade jag med (bland annat) sex stycken pedagoger (mig själv och min man inkluderade). Fyra av sex var födda på 50-talet, övriga två var jag och min man. En av de fyra 50-talisterna är rektor, en specialpedagog, en pedagog i grundskolan och en förskollärare. Alla (särskilt rektorn) argumenterade mot Internet och datorer över huvud taget. Den enda i sällskapet 50+ som förstod att det inte handlade om att vara för eller emot, utan om ett nytt samhälle och ett nytt sätt att tänka var en systemutvecklare från (ja, gissa) KTH.
Det som störde mig mest var nog attityden av att det kan vara ok för en pedagog att strunta i vilken värld barn och elever (och resten av befolkningen) faktiskt lever i, för att man själv tycker att den är en nymodighet som fört med sig mycket dåligt. När jag menade att det är viktigt att vuxna finns på plats i virtuella världar och i communities tyckte de att det bara var bra att eleverna fick se att det finns vuxna som är en motkraft.
En motkraft till vadå, är jag då benägen att fråga. Verkligheten?
Min oro är alltså: vad ska vi göra när kursen är över och vi kommer ut i skolor med rektorer och kolleger som sätter käppar i hjulen?
Jag har slagit bort dessa funderingar tidigare för jag har sett dem som överdrivna fördomar från mitt håll, men uppenbarligen är problemet stort när inte ens människor med ideal (som de jag åt middag med) är intresserade av demokratiaspekter och annat.
När ska den pedagogiska ledningen ute på skolorna ta sitt ansvar?
Säkert finns det även goda exempel där ute - kan vänskolor och utbyte mellan rektorer vara en idé?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det du beskriver tror jag går igen i många skolor och i alla kommuner i Sverige. På en skola fick inte eleverna använda sina kalendrar i mobiltelefonen för att de var tvugna att använda papperskalendern för annars kom de inte ihåg läxan sa läraren... Går man ut på vilka gata som helst och grågar tonåringar om man kan få låna en penna så är det inte alla som har men frågar man om en mobil så tror jag att det är fler som har det. Nej se verkligheten, lev i verkligheten lärare och det är väl det som blir vårt kall efter kursen att visa dem. Verkligheten alltså.
SvaraRaderaIntressant läsning! Problemet med "nej till förnyelse" (eller vad man nu ska kalla det) begränsar sig väl tyvärr inte heller till IT-området; det är kanske inte inställningen till It man i grunden behöver komma åt utan tänket runt undervisningens "Vad" och "Varför" som behöver synliggöras och diskuteras? /J
SvaraRadera